HER2-positiv bröstcancer
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos svenska kvinnor. Bröstcancer kan delas in i olika typer. Ett sätt är att dela in typerna utifrån vad som finns på cellernas yta. Den typ som har extra mycket av en viss receptor kallas HER2-positiv bröstcancer
Cancer i brösten uppstår nästan alltid i körtelgångarna eller i de mjölkproducerande delarna. Varje år drabbas närmare 8 000 svenska kvinnor och 40-50 män av bröstcancer. Majoriteten av dessa kännetecknas av ökad mottaglighet för östrogen via mottagarmolekyler (”receptorer”) hos bröstcancercellerna. Mer sällsynt, hos cirka 15 procent, finns på bröstcancercellernas yta extra mycket av en annan receptor, HER2, vilket gör att medicin specifikt riktad mot HER2 kan användas.
Orsaker till bröstcancer
Jämfört med många andra cancerformer vet vi relativt mycket om vad som ökar och minskar risken för just bröstcancer. Flera olika faktorer samspelar, såsom gener, bröstens täthet och hormoner, livsstil (bland annat övervikt, rökning och alkohol). Risken att drabbas ökar ju äldre man blir. Om man har så kallade täta bröst finns en ökad mängd körtlar och bindväv. Det kan bedömas på en vanlig mammografi-bild och om ökad täthet kvarstår upp i åren innebär det en ökad risk för bröstcancer längre fram.
Östrogen spelar en viktig roll, och risken är något större för kvinnor som får sin första menstruation tidigt och klimakteriet kommer sent i livet. Från stora befolkningsstudier vet vi också att graviditeter och amning har en skyddande effekt, men det har bara en liten påverkan på den enskilda kvinnans risk. Ärftlighet för bröstcancer, ibland i kombination med äggstockscancer, finns i vissa familjer och förklarar upp till en tiondel av all bröstcancer. I dessa familjer finns en generellt ökad risk för att någon gång få bröstcancer, men också att få det i yngre ålder än genomsnittet.
HER2-positiv bröstcancer
Varför vissa utvecklar en HER2-positiv bröstcancer vet vi inte idag, mer än att cellerna som har extra mycket HER2 på cellytan får förmågan att dela sig snabbare.
Symtom
Det vanligaste symtomet på bröstcancer är att känna en ny knöl i bröstet eller armhålan. Knölen är ofta hård och kan antingen ömma eller vara oöm. En diffus ömhet i ena eller båda brösten är sällan tecken på bröstcancer, om det inte samtidigt känns en avvikande knöl i samma område. Ett mindre vanligt symtom på bröstcancer är att bröstvårtan eller huden på bröstet dras in. En oförklarlig rodnad eller svullnad av bröstet, eller ett sår som inte läker och som uppstått utan att man skadat sig, kan också vara tecken på bröstcancer. Detta gäller också blodig, brunaktig eller genomskinlig vattnig vätska som kommer spontant ur bröstvårtan. Inget av dessa symtom säger något om vilken typ av bröstcancern det är.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa symtom förekommer vid bröstcancer, men ofta beror på helt normala eller godartade tillstånd i bröstkörteln, bröstens hud eller armhålan - och att du ska söka läkare om du själv misstänker att du kan ha bröstcancer.
Diagnostik
Vid misstanke om bröstcancer görs först en klinisk undersökning där läkaren känner igenom brösten och lymfkörtlarna i armhålan. Därefter görs en bröströntgen (mammografi), som kan behöva kompletteras med ultraljud, eller i undantagsfall, magnetkameraundersökning (MR). Nyare mammografi-metoder kallas tomosyntes (skiktröntgen av brösten) och kontrastmammografi.
Om det finns en misstänkt knöl att känna och/eller om något misstänkt område syns på mammografin ska dessutom cellprov tas (med tunn nål, så kallad finnålspunktion). Med dessa tre sätt att undersöka, så kallad trippeldiagnostik (läkarundersökning, röntgen, punktion), vill man avgöra om det är godartat (benignt) eller elakartat (malignt). Finnålspunktionen kan, efter bedövning, kompletteras med att en bit “knipsas” bort, så kallad mellannåls- eller grovnåls-biopsi. Ibland uppstår ändå osäkerhet och då kan läkarna behöva göra en mindre operation för att få en säker diagnos.
Efter en operation, eller på en grovnåls-biopsi, kan specialanalyser göras för att avgöra om det är en HER2-positiv bröstcancer eller ej.
Behandling
Oftast behandlas bröstcancer först med kirurgi, då den del av bröstet som innehåller tumören opereras bort. Denna bröstbevarande kirurgi innebär således att den del av bröstet som inte är drabbat behålls. Den delen behöver strålbehandlas efter operationen för att avdöda eventuella kvarvarande cancerceller. Är tumören större kan dock hela bröstet behöva tas bort.
Dessutom opereras oftast någon eller några lymfkörtlar i armhålan bort. Vid små tumörer kan operationen i armhålan ersättas av ett prov från den lymfkörtel som sitter närmast bröstet. Är tumören större kan dock hela bröstet behöva tas bort.
Cancerns egenskaper avgör mycket av prognosen samt vilka tilläggsbehandlingar som behövs för att öka chansen till bot. Undersökningarna görs i mikroskop då bland annat exakt tumörutbredning, tillväxthastighet och känslighet för vissa läkemedel, bedöms. Om så är fallet är ett vanligt behandlingsalternativ så kallade antiöstrogena läkemedel, till exempel tamoxifen, och medicin som riktar sig specifikt mot HER2. Bara om det finns extra mycket HER2 på bröstcancercellernas yta kan det behandlas mot den. Det finns idag olika slags antikroppar riktade mot HER2. Vanligen ges antikropparna enligt ett schema på ett år efter operationen. Finns extra mycket HER2 brukar det också ges cytostatika (”cellgifter”) i 4/5 månader.
Prognos
Som grupp har svenska bröstcancerpatienter mycket god prognos och majoriteten blir botad. Ändå är det en så vanlig kvinnosjukdom att spridd bröstcancer är den vanligaste dödsorsaken hos svenska kvinnor före pensionsåldern. Kunskapen om HER2-positiv bröstcancer har ökat mycket sedan HER2 upptäcktes på 1990-talet. HER2 är generellt kopplat till att cancern är mer snabbväxande men medicinerna som nämns ovan har bidragit till klart ökade chanser till bot.
Att få ett cancerbesked
Att få besked om att man har cancer innebär en chock för många, även om reaktionen kan variera stort mellan individer. Det är helt naturligt att bli ledsen, orolig, vilsen och trött. En del tycker det är bra att få diskutera med närstående, andra tycker det är påfrestande att berätta. Tveka dock inte att diskutera med läkare och kurator och annan vårdpersonal och ställ alla frågor du vill få svar på. Vissa tycker det känns bra att få träffa andra i samma situation. Då kan du exempelvis ta kontakt med Bröstcancerförbundet.
